Norge exempelklausuler

Norge. Tvister mellan speditören och hans uppdragsgivare får, med nedan angivna undantag, icke hänskjutas till domstol utan skall slutligt avgöras genom skiljedom enligt de regler för förenklat skiljeförfarande som antagits av Oslo Handelskammers Institutt for Voldgift og Alternativ Tvisteløsning. Detta institut får med beaktande av målets svårighetsgrad, tvisteföremålets värde och övriga omständigheter bestämma om de ordinarie skiljedoms- reglerna skall tillämpas på förfarandet.Vidtagande av rättsliga åtgärder för indrivning av ostridiga fordringar innebär inte avkall på skiljeförfarande i fråga om tvistiga motfordringar, vilka sålunda inte får göras gällande genom genkäromål eller kvittning annat än i skiljeförfarande. Oslo Handelskammers Institutt for Voldgift og Alternativ Tvisteløsnings regler samt norsk lag skall tillämpas, när spedi- tören har sitt affärsställe i Norge. Tvist om belopp som ej överstiger 300 000 NOK, eller som rör förhållande till uppdragsgivare som ingått avtalet huvudsak- ligen för privat räkning, får dock ej hänskjutas till avgörande av skiljedomstol, såvida parterna ej bestämt annorlunda.

Norge. Norge har inte infört några särskilda schabloniserade inkomstskatte- regler riktade mot mindre företag. Gränsen för registrering till mervärdesskatt är när omsättningen överstiger 50 000 NOK (cirka 50 000 kronor) under ett år.

Norge. Kommunalskatt: 11.80 % + 2.65 Statlig skatt: dels 8.55 % (6.05

Norge. I Norge hanteras resegarantier av stiftelsen Reisegarantifondet. Säkerhet ska ställas för paketresor och kombinationer av transport och inkvartering som uppvisar väsentlig likhet med paketresa. Arrangörer och återförsäljare av paketresor ställer en individuell säkerhet, normalt sett i form av en betalningsutfästelse från bank eller försäkringsbolag. Säkerhetens storlek baseras på företagens omsättning. Resenär som köpt en paketresa eller paketliknande resa har rätt till ersättning ur den ställda garantin om resan ställs in på grund av konkurs. Vidare har resenärer som blir strandsatta på resmålet rätt till hemtransport vid konkurs. Ansökan om ersättning ur en ställd säkerhet ska ha inkommit till Reisegarantifondet senast sex månader efter det att resan skulle ha genomförts.

Norge. Norge ratificerade ILO:s konvention 94 redan 1996. Någon åtgärd för att genomföra konventionen vidtogs dock inte förrän 2005 när EU-utvidgningen hade ägt rum och inflödet av utländska arbets- tagare till Norge ökade.13 Vid den tidpunkten antogs en föreskrift om att en klausul om att arbetstagare ska ha rätt till lön och arbets- villkor som inte är mindre förmånliga än vad som gäller på orten och för yrket skulle tas in i offentliga kontrakt. Skyldigheten gällde för offentliga myndigheter. År 2008 utvidgades skyldigheten till att även gälla för kommuner.14 Justeringar av regleringen gjordes också 2011 till följd av EU- domstolens mål Rüffert, C-346/0615, då EFTA:s övervakningsorgan ESA inledde ett ärende mot Norge. ESA riktade kritik mot hur reglerna om arbetsklausuler i offentlig upphandling konstruerats. Övervakningsorganet menade att reglerna inte var förenliga med utstationeringsdirektivet, bland annat eftersom de villkor som skulle garanteras under fullgörandet av offentliga kontrakt innebar en högre nivå av villkor än de miniminivåer som anges i utstationerings- direktivet. Dessutom ansåg ESA att reglerna kunde innebära ett hinder för den fria rörligheten. Till följd av detta ändrade Norge sina föreskrifter. I arbetsklausulerna reglerades i stället att leverantörer ska garantera minimilön enligt utstationeringsdirektivet och hän- visning gjordes till allmängiltigförklarade kollektivavtal i det fall sådana finns. Det tydliggjordes också att det måste klargöras i upp- handlingsdokumenten att det kommer att ställas särskilda arbets- villkor i kontraktet.16 Regleringen av arbetsklausuler finns i dag i § 7 i den norska lagen om offentlig upphandling, Lov om offentlige anskaffelser. Där ges grunden för att anta föreskrifter om att statliga och kommunala myndigheter förpliktas reglera lön och arbetsvillkor i offentliga kontrakt. Vidare ges i lagen rätt att utfärda föreskrifter om att

Norge. I den norska straffeprosessloven5 finns vissa bestämmelser om besøgsforbud och oppholdsforbud. Bestämmelserna om besøgs- forbud (222 a §) tar sikte på situationer då det finns anledning att tro att en person kommer begå vissa brott mot annan, och liknar till viss del vad som gäller enligt den svenska kontaktförbudslagen. Den som förbudet riktar sig mot kan bland annat förbjudas att uppehålla sig på vissa platser eller förbjudas att förfölja den som förbudet avses skydda. Ett besøgsforbud får till skillnad från det svenska kontaktförbudet meddelas inte bara till skydd för en viss namngiven person utan även till skydd för en närmare avgränsad krets personer. Bestämmelsen tar alltså inte sikte på att skydda en helt obestämd krets av personer och en person kan exempelvis inte nekas att uppehålla sig i Oslo centrum för att skydda alla som kan tänkas vistas där.6 På samma sätt som enligt den svenska regleringen beslutar åklagaren om sådana förbud och dessa ska gälla för viss tid. Åklagaren kan också förbjuda en eller flera personer att uppehålla sig på specifika platser i syfte att förebygga gängkriminalitet (opp- holdsforbud, se 222 b §). För sådant förbud krävs att personen eller personerna tillhör eller har anknytning till en grupp personer som brukar använda våld och att det föreligger fara för våldsamheter mellan den och en annan grupp av personer. Det krävs dock att det finns skäl att tro att våldsamheterna kan medföra skada på personer 3 2020/1 LSF 189 Forslag til Lov om ændring af straffeloven, lov om politiets virksomhed, retsplejeloven og udlændingeloven, avsnitt 2.2.2.‌ 4 ▇▇▇▇▇://▇▇▇.▇▇.▇▇/▇▇▇▇▇▇▇/▇▇▇▇▇/▇▇▇▇▇▇▇▇▇▇/▇▇▇▇▇/▇▇▇▇▇.▇▇▇ 5 Lov av 22. mai 1981 nr. 25 om rettergangsmåten i straffesaker

Norge. Fortsätta samarbetet främst avseende utveckling av ledning för Nordic Battle Group. • Fortsätta samarbetet inom geoinfo-området.

Norge. Utveckla samarbetet avseende utvecklingen av ett logistikkoncept för NBG där finska och norska delar ingår. Norge har huvudansvaret för sjukvårdsdelen i detta koncept.

Norge. Luftfartstilsynet har oplyst, at der i Norge er iværksat et arbejde med det formål at beskrive relevante forhold og udfordringer indenfor luftfarten i relation til den øgede konkurrence og globalisering af luft- fartsindustrien. Det anføres samtidig, at de forskellige ansættelseskonstruktioner kun er et af flere forhold, der vil blive analyseret. Konsekvenserne af disse konstruktioner i relation til flyvesikkerhed, hændelsesrapporteringer, skat, løn og arbejdsforhold vil blive undersøgt. Norge har endvidere orienteret om, at samferdselsministeren har henvendt sig til kommissær ▇▇▇▇ ▇▇▇▇▇▇ og redegjort for igangsættelsen af den norske analyse, baggrunden herfor samt de umiddelbare norske synspunkter. Henvendelsen var bilagt et memorandum, hvor man fra norsk side peger på problemer i forbindelse med luftfartsselskabernes nye forretningsmodeller som følge af forskelligheder i national lovgivning og EU- lovgivning. Man anfører, at problemerne bl.a. knytter sig til lovvalg, idet det ofte er svært for flyvende personale at afgøre i hvilket EU/EØS-land, de primært udfører deres arbejde. Endvidere finder man det problematisk, at en person kan have hjemmebase i et tredjeland, men foretager langt de flest flyvninger internt imellem EU/EØS-lande. Fra norsk side efterlyser man på denne baggrund en ændret definition af hjemmebase og mener ikke at hjemmebase for et EU-luftfartsselskab i et tredjeland er acceptabel. Man anser det endvidere for problematisk for konkurrencen mellem EU-luftfartsselskaberne, at der i med- lemslandene er forskellige regler for anvendelse af besætningsmedlemmer fra tredjelande, herunder også ved flyvninger internt i EU/EØS. Samtidig foreslås, at Kommissionen skal evaluere betydningen for myndighedernes effektive kontrol med luftfartsselskaberne af selskabernes fragmentering, hvor luftfartsselskabet har AOC i et land, flyene regi- streret i et andet land, personalet er rekrutteret i et tredje land og ansættelsesforholdet omfattet af lov- givning i et fjerde land.